Egenavgifter vägen fram för Österleden

I dag presenterade Sverigeförhandlingen sina prioriteringar och första förhandlingsbud till utvalda kommuner och landsting. Lidingö är en av de kommuner som går vidare till nästa runda av förhandling. Detta för att förlänga tunnelbanan till Lidingö C. Jag är försiktigt positiv till detta men jag tror att det inte är ekonomiskt genomförbart givet det antal bostäder som krävs. Men vi får väl se hur budet ser ut.

Det som är en nog så viktig lidingönyhet är att Sverigeförhandlingen går fram med att bygga Österleden (Östlig förbindelse). Det finns en tillräcklig bred politisk enighet regionalt kring att fullfölja ringleden runt Stockholm för att öka framkomligheten och minska trycket på innerstadstrafiken. Det gör också att en norr-sydligintegration av Stockholm underlättas när det tar mindre än halva tiden att pendla i ny tunnel.

Det är särskilt intressant att de lyfter fram brukaravgifter till Österleden som en av de avgörande faktorerna för att öka genomförbarheten i projektet. Att själv betala för infrastruktur som man själv vill använda genom egenavgifter gör rimligtvis projektet mer attraktivt, givet att huvudmannen i någon mån istället förhandlar med tiotusentals bilister snarare än en person på Finansdepartementet. Öresundsbron lyfts fram som framgångsexempel på detta.

Att dra Österleden runt om Nationalpark istället för under, är enligt HG Wessberg (en av huvudförhandlarna) också billigare. Det är också politiskt mer genomförbart, även om man får räkna med lika många överklaganden som i Förbifart Stockholm.

Med ett begränsat antal slantar tycker jag nog att Österleden är viktigare för Lidingö och Stockholmsregionen än att förlänga röda linjen. Oavsett blir det onekligen spännande att följa detta arbete och kul att få återuppliva denna gamla M-kampanj (som fick efterfrågat resultat).

10153287_745216738852588_22098218549081591_n

Annonser

Gratis museibesök urholkar kulturen

Den 1 februari blev 18 statliga museer avgiftsfria till en kostnad av höjd skatt motsvarande 80 miljoner kronor. Som kulturentusiast är det dock svårt att uppbringa någon glädje för denna reform som tyvärr sänker och långsiktigt urholkar trovärdigheten i statens kulturutbud. Att 18 statliga museer, med många gånger högkvalitativ kulturell verksamhet, inte själva kan skapa ett utbud som lockar tillräckligt många besökare är ett underbetyg till verksamheten. Det är självkritik, inte fler bidrag, som behövs. 

Signalen till dessa museer är också att det nu går att smalna av kulturutbudet än mer för att kunna locka eliten på bekostnad av den breda massan då det inte finns någon konsekvens av färre besökare. Statens utökade bidrag kommer ju ändå. Argumentet om att demokratisera och tillgängliggöra kulturen faller också på sin egen orimlighet när nästan alla dessa avgiftsfria museer ligger i Stockholm.

På Lidingö går kultursatsningarna helt emot den rödgröna strategin. Där ska vi införa en avgift för att besöka kommunens kulturnatt och resurserna som kommer in ska gå till ungas kulturutveckling. Vi vill finansiera vår ungdomskultur genom att lidingöbor  upplever kvalitativ kultur på Lidingös kulturnatt – som de själva vill betala för. På statlig nivå tas pengarna från vanliga lönearbetare som kämpar med att få pengarna att räcka till för att avgiftsbefria Modernas nya Klee/Aguéli-utställning.

Det är fördelningspolitikens krassa realitet inom kulturen. Det är inte så att det saknas exempel när den fria marknaden klarat av att locka internationell kulturell glans till Sverige och Stockholm. Det räcker med ett besök på Fotografiska för att förstå att det är fullt genomförbart.

Dessa 80 miljoner kronorna kunde ha stannat i medborgarnas egna fickor och så kunde vi själva ha valt vilken kultur vi vill stödja – oavsett om det är Picasso eller Peps Persson.