Sjukhusstyrelserna klarar sig alltid

Återigen rapporteras det om alldeles för långa väntetider på akutmottagningarna och fortsatt är det bristen på bemanningen som målas upp som huvudproblem. Det är sant att stora delar av sjukvården i Stockholms län är underförsörjda på sjuksköterskor och att det drabbar produktiviteten på sjukhusen. Men det är inte hela svaret.

Vems är felet?

Förenklat ser modellen ut så här: Färre sjuksköterskor leder till att det inte går att bemanna vårdplatserna på akutsjukhusen, vilket leder till att vårdgivarna inte kan vårda patienterna. Vilket i sin tur gör att de förlorar ersättning från landstinget eftersom att ersättning betalas för genomförd vård – inte per patient i sjukhuset. Den lägre ersättningen ger vårdgivaren sämre möjligheter att ge tillräckligt höga löner till nya sjuksköterskor ochså att de redan existerande stannar kvar. Cirkeln sluts när patienterna inte kan behandlas eftersom det saknas sjuksköterskor.

Så länge regeringen utbildar för få nyckelkompetenser kommer kostnaderna för löner att öka och sjukvården drabbas. Märk väl, det är alltså inte sjuksköterskornas lönekrav som ställer till det utan det är regeringens tröghet i beslut och brist på långsiktighet. 

Där behövs en snabbfotad regering som öppnar upp och bygger ut sjuksköterskeutbildningar i Stockholms län. Alliansregeringen gjorde visserligen några insatser på att bygga ut sjuksköterskeutbildningen, om än försent. Dessa utbildningar måste fördjupas och säkras i just Stockholmsområdet eftersom att det inte är ovanligt att sjuksköterskor stannar kvar och börjar arbeta i det området de utbildas i.

Investera i ledarskap (som alla andra branscher)

Men det finns också en annan elefant i rummet som är minst lika avgörande för att klara av att använda sjukvårdens otroligt kostsamma infrastruktur på ett effektivt sätt. Det är sjukvårdens management och den kulturen som sitter i väggarna. Att det ofta krävs att man ska vara läkare för att vara chef och organisera arbetet är i grunden absurt, inte för att läkare är sämre än andra utan för att de inte nödvändigtvis är bättre än andra yrkeskategorier på ledarskap.

Satsa istället på ett ledarskapsspår inom sjukvårdsutbildningarna och det kan gälla för både sjuksköterskorna och läkarna. I dag är det suboptimalt utformade arbetssätt på de största sjukhusen och sämst är det sannolikt på landstingens egna sjukhus. Utmaningarna är olika på olika sjukhus men ändå insisterar sjukvårdshuvudmännen (landsting och regioner) att vilja införa ett och samma styrsystem för sjukhusen.

Ställ sjukhusstyrelsen till svars

Det skulle vara väsentligt mer intressant att ge varje akutsjukhus större eget mandat att förändra och styra sin egen verksamhet men att komplettera det med utökat ansvarstagande också när det inte går så bra. Det skulle inte gå att genomföra i dag eftersom det är landstingspolitikerna som ställs till svars för när en enskild patient inte fått det som hon var berättigad till. Det kanske eller kanske inte är rätt men då är det också rimligt att politikerna har insyn och verktyg att förändra verksamheten.

Våra politiker är skickliga politiker och sjukvårdsadministrationen är bra administratörer men det som behövs är förändring i verksamheten och då är det chefer i linjeorganisationen med eget mandat och ansvar som har kapacitet att genomföra förändringarna. Men så länge ansvarsutkrävandet är förskjuten till politikerna så kommer också politikerna att pilla i verksamheten med hjälp av styrsystem och ersättningsförändringar.

I en bättre landstingsvärld skulle sjukhuschefen ta större plats för att förklara och försvara besluten i verksamheten och ifall detta inte skulle vara tillräckligt är det sjukhusstyrelsen som bör ta ansvar. Vi betalar nu landstingsägda sjukhusen för att ha kvalificerade styrelser men inte får dem att ta ansvar för verksamheten när det inte går som det är planerat.

Samtidigt finns det givetvis många fall där ansvaret ligger på den politiska ledningen och då ska givetvis kameran riktas mot ansvarig politiker. Men genom att ge sjukhusen ett större ansvar för sina verksamheter kommer de också kunna, våga och vilja genomföra större förändringar.

Störst effekt får man sannolikt också om de inte var ägda av landstinget utan kunde äga sig själva och likt den privatägda men offentligt finansierade St Görans akutsjukhus genomföra förändringar i väsentligt snabbare takt än de landstingsdito. De tankarna får jag utveckla vid ett senare tillfälle.

Allt gott!

Annonser

S-valanalys underskattar motståndarna

Följande text är skriven på en Viking Line Cinderella kryssning – Stockholmsmoderaternas inofficiella Bommersvik – under en moderatkonferens. Utöver det eventuellt tveksamma valet konferensanläggningen luftar jag nu också lite tankar kring ett annat parti än mitt eget, något som alltid ska göras med varsamhet.

Jag läste Socialdemokraternas valanalys som publicerades idag i syfte att oblygt stjäla några begåvade slutsatser till vår egna partiutveckling. Efter första halvan av det 70-sidiga dokumentet förstår man med viss besvikelse, att självkritiken i och för sig är där – men att självinsikten kring sitt eget och andra parti tyvärr helt uteblivit.

Att underskatta Moderaterna

”Detta förklarar också varför De nya moderaterna kunde få sådant genomslag för en förflyttning som mer var retorisk än politisk.”

Bland annat tillskrivs Nya moderaternas förnyelse som endast en retorisk förändring. Jag misstänker att antalet moderata medlemmar som upplever den politiska förändringen som retorisk eller kosmetisk är lätträknade. Synen på vilka skatter som sänkas, migrationen och HBT-rättigheter är några exempel på där partiet på riktigt utmanade sig själv och mötte väljarna med ny politik.

Genom att underskatta förnyelsen av moderaterna som ett parti som seriöst gör anspråk att företrädare alla väljare kommer långsiktigt att fortsätta skadeskjuta framtida S-analyser.

Vidare ägnas stora delar av de första 35 sidorna åt en exposé av historiska resultat över hur den nyliberala framryckningen skett så att Socialdemokraternas låga valresultat 2014 sätts i ett aningen mildare sammanhang. Riktigt intressant blir det först på sidan 58 där valanalysgruppen problematiserar den parlamentariska frågan.

Att underskatta Alliansen

Vår bedömning är att detta under valrörelsen blev en svaghet för socialdemokratin.

(apropå att Löfven fick nej från samarbetsinbjudan från alla Allianspartier inför valet 2014)

Kostnaden av att Socialdemokraterna missförstått kraften i förändringen av Moderaterna och styrkan i Alliansens gemenskap gjorde att de underskattade  sammanhållningen. Resultatet blev att Löfvens trevare om att ”vi är beredda att samarbeta med alla partier utom Sverigedemokraterna” helt sköt bredvid målet.

Att regera ihop i åtta år gör att man blir, utöver goda kollegor, också mycket goda vänner över partigränser. Denna sociala dimension är det fortfarande inga av dessa medieskickliga statsvetare som tagit upp trots att den är ett uppenbart smörjmedel och klister. När så många alliansare hånades för ”popiga” framträdande i Nacka förra året så blev effekten ändå att sammanhållningen stärktes, de sanna rubrikerna till trots.

Däremot är Socialdemokrater rätt ute i att Miljöpartiets tidigare starka position som en mittenkraft i politiken helt spelat ut sin roll. S slår fast att MP upplevs nu ett parti till vänster om Socialdemokraterna, något som det är lätt att hålla med om efter deras senaste valrörelse. S-analysen menar också att det inte längre går att lita på att Miljöpartiet ska locka till sig mittenväljare till en vänsterregering.

Hela dokumentet andas noll förståelse för att Socialdemokraternas nationella makthegemoni är bruten. Ständigt återkommer man i analysen till socialdemokratins fornstora dar där samhället formade och fostrade framtida partimedlemmar. Saknaden är givetvis lika motbjudande som försvårande för en framtida politikutveckling för Socialdemokraterna.

Läs och avgör själv här

Allt gott!

Bitterljuv Alliansseger i landstinget 

En bred politisk majoritet med många vinnare skrev på DN debatt i dag efter att Alliansen fått med sig Socialdemokraterna och Miljöpartiet på den sannolikt mest omdebatterade vårdreformen i Sverige – Vårdval Stockholm. Det här är första gången som Socialdemokraterna i landstinget säger sig stå bakom de positiva effekterna av Vårdval Stockholm.  Det är också, tror jag, första gången som de lämnat deras tidigare krav om att slopa den.

Miljöpartiet har tidigare gjort upp med Alliansen om bevarandet av Vårdval Stockholm.

Det finns flera dimensioner av artikeln som jag tycker är spännande, främst ur en politisk kontext och några saker som är anmärkningsvärda.

Vem vann över vem?

En av de största segrarna för Alliansen är att Socialdemokraterna accepterar Vårdval Stockholm utifrån dess grundmodell. Socialdemokraterna har ägnat nästan nio år att lova att lägga ned denna specifika valfrihetsmodellen i Stockholm – för att nu gå med på att ha den kvar. Det är en av de största politiska segrarna i landstingspolitiken på många år och kommer förändra den sjukvårdspolitiska diskussionen. Särskilt eftersom att stora delar av sjukvårdspolitiken historiskt sätt har börjat i Stockholm för att sedan spridas vidare i landet.

Samtidigt går det nog inte att hoppas på för mycket omedelbara spridningseffekter i landet eftersom Socialdemokraterna i Stockholm går med på detta med kniven mot strupen. De har förlorat 3 val på att vara mot och väljarna har inte belönat dem. Nu senast samlade S 26 procent i hela länet, samtidigt som deras partikamrater gjorde bra landstingsval i andra delar av landet. 

Det kommer också vara svårare för Socialdemokraterna på nationellt plan att ifrågasätta Vårdvalet i Stockholm nu när deras vänner i landstinget som gått med på det. Flera landstingsledamöter i S-gruppen arbetar också på regeringskansliet så banden är täta.

Allt bara bra?

Baksidan med artikeln är att Alliansen köper Socialdemokraternas problemformulering om den geografiska skillnaden och kallar den ojämlik. De boende i Hallunda, som enligt skribenterna anser sig ha en dålig vårdcentral, har möjlighet att välja bort den till förmån för en bättre vårdcentral. En snabb sökning på 1177 ger vid handen att det finns flera olika mottagningar i Hallunda och ännu fler vid nästa tunnelbanestation. Det vill säga, det är svårt att hävda brist på alternativ. 

Därför är det anmärkningsvärt att Alliansen gick med på att sänka ersättningen för nybesök, något som gör vårdcentralerna mer benägna att uppmuntra rörlighet. Det gör människans makt större när man kan välja bort dålig samhällsservice.

Att försämra ersättningen för nybesök försämrar rörligheten för patienterna. I värsta fall leder det till vårdgivare i större utsträckning tar patienten för givet. Det är något som rimmar illa med den moderata och för den delen alliansinställningen att patienten ska sättas före systemet.

Att det sedan också är Stockholms läns landsting som själv äger och driver denna vårdcentral som de boende inte uppskattar bör snarare leda till självkritik hos SLSO (Stockholms läns sjukvårdsområde) snarare än styra en politisk agenda som drabbar alla andra fungerande vårdcentraler och i slutändan också patienter.

Men på det stora hela en positiv förändring och bra med flera innovationsprojekt. Är det något vi vet så är det att innovationer många gånger kan trumfa ideologi. 

Allt gott!

Inför ny Lidingöregel

Den 7/9 försvann möjligheten för Lidingöbor att infartsparkera utan att betala trängselskatt. Nu när lidingöbor får högre trösklar att köra över bron och ställa bilen vid kollektivtrafiken kommer och ekonomin bli lidande när fler bilar ska trängas genom Stockholms stad. Om inte det argumentet biter för nytt regeringsbeslut, lär det knappast vara särskilt miljövänligt att stimulera fler till att ta bilen hela vägen till jobbet än endast över bron till tunnelbanan.

Man kan fråga sig om det finns andra kommuninvånare, utöver lidingöborna, som tvingas betala trängselskatt för att infartsparkera. Signalerna från regeringen blir anmärkningsvärda och förhoppningen är väl att detta är en miss och ett utryck för att regeringen inte har Lidingös väl och ve top of mind.

Här är en bild på Paul Lindquist, Sven Broddner och Anna Rheyneuclaudes Kihlman som var några av oss moderater som träffade väljarna i detta ämne nu i morse.

Sökes: Bidragskritisk liberal på landsbygden

Cecilia Thomsson på DN Stockholm skriver i dag om Sundbybergs kommun förväntas växa till det dubbla fram till år 2045. Det vill säga med ytterligare runt 45 000 personer.  Givetvis glädjande nyheter att fler söker sig till Stockholmsregionen men också förpliktigande för samhället att kunna ställa om till nya förutsättningar. Både det samhället som människor söker sig till – och det samhället som människor söker ifrån.

Flera borgerliga debattörer har gjort resan från Stockholmsregionen till landsbygden. Inte minst Annie Lööfs förra stabschef Magnus Demervall och Moa Berglöf som var Fredrik Reinfeldts talskrivare. Båda smarta och skickliga debattörer som i krönikeform vittnar om förträffligheten med det nya livet på landet och sjungit landsbygdens lov.

Optimismen smittar men de har inte, vad jag sett, skrivit om det som finansierar många av dessa framåtlutande kommuner. Den kommunala utjämningsskatten. Dvs de stora bidragen som stora delar av Stockholmsregionen stödjer landsbygden (och Göteborgs stad och Malmö stad) med. Berglöf och Demervall skriver skickligt och förtjänstfullt om alla fördelar med att bo utanför Stockholmsregionen, bland annat lyfts väsentligt lägre kostnader för att köpa hus som ett exempel.

Det är utmärkt att det är billigare att leva i landsbygden, och enligt siffror som Demervall själv hänvisar till ligger framtiden utanför storstadsregionen. Löner ökar snabbast utanför City, man är lyckligast i glesbygden och man har alla skäl att vara optimistisk. Det är skönt att höra annat är det klassiskt dystopiska kring landsbygdsdöden.

En fråga man, som liberal, skulle kunna ställa sig är då ifall glesbygden verkligen är i så stort behov den kommunala utjämningsskatten? Bidrag efter behov kan jag absolut ställa upp på, men nu verkar behoven avta och kostnaden och konsekvenserna hos de få kommuner som betalar syns allt tydligare. När ska man börja se några skeptiska moderater, utanför Stockholmsregionen, ifrågasätta den här moraliskt svårförklarliga bidragsmodellen?

Flera kommuner i Stockholmsregionen har otroligt stora utmaningar framför sig och det är ett problem när staten avlövar dessa kommuner stora summor varje år. Med regeringens nya förändringar innebär det t ex 38 miljoner extra varje år för Lidingö kommun – för att sätta det i ett annat sammanhang motsvarar bara själva höjningen halva Kultur- och fritidsnämnden budget. Eller för den delen en skattehöjning på 35-40 öre.

Det är bra att fler flyttar till Stockholmsregionen. Det är också bra att fler mår riktigt bra på landsbygden, husen är billigare och att lönerna ökar snabbast där. Frågan är bara om utjämningssystemet då behövs – och när vi börjar se fler moderater, centerpartister och andra liberaler argumentera för en reformering av utjämningssystemet.

Allt gott!

/Gustaf

Premiären

Nu snart tio månader efter att jag lämnade heltidspolitiken som presschef för Moderaterna i Stockholms läns landsting har den politiska nerven gjort sig allt för påmind. Därför välkomnar jag er premiärvisningen av denna sida.

I dag arbetar jag som Public Affairs-konsult på Narva som är en kommunikationsbyrå. Rent konkret handlar det om att jag hjälper företag och organisationer att förstå politiska processer. Vid tillfälle ska jag problematisera kring möjligheten/plikten att gå från partipolitisk påverkansarbete till att hjälpa andra att påverka.

Här på min första egna blogg kommer jag skriva om politik och kommunikation, men främst ur ett stockholmsregionsperspektiv. Jag skriver inte för någon annans intresse eller under pseudonym, men däremot med nytt efternamn.

Varmt välkommen.