Egenavgifter vägen fram för Österleden

10153287_745216738852588_22098218549081591_n

I dag presenterade Sverigeförhandlingen sina prioriteringar och första förhandlingsbud till utvalda kommuner och landsting. Lidingö är en av de kommuner som går vidare till nästa runda av förhandling. Detta för att förlänga tunnelbanan till Lidingö C. Jag är försiktigt positiv till detta men jag tror att det inte är ekonomiskt genomförbart givet det antal bostäder som krävs. Men vi får väl se hur budet ser ut.

Det som är en nog så viktig lidingönyhet är att Sverigeförhandlingen går fram med att bygga Österleden (Östlig förbindelse). Det finns en tillräcklig bred politisk enighet regionalt kring att fullfölja ringleden runt Stockholm för att öka framkomligheten och minska trycket på innerstadstrafiken. Det gör också att en norr-sydligintegration av Stockholm underlättas när det tar mindre än halva tiden att pendla i ny tunnel.

Det är särskilt intressant att de lyfter fram brukaravgifter till Österleden som en av de avgörande faktorerna för att öka genomförbarheten i projektet. Att själv betala för infrastruktur som man själv vill använda genom egenavgifter gör rimligtvis projektet mer attraktivt, givet att huvudmannen i någon mån istället förhandlar med tiotusentals bilister snarare än en person på Finansdepartementet. Öresundsbron lyfts fram som framgångsexempel på detta.

Att dra Österleden runt om Nationalpark istället för under, är enligt HG Wessberg (en av huvudförhandlarna) också billigare. Det är också politiskt mer genomförbart, även om man får räkna med lika många överklaganden som i Förbifart Stockholm.

Med ett begränsat antal slantar tycker jag nog att Österleden är viktigare för Lidingö och Stockholmsregionen än att förlänga röda linjen. Oavsett blir det onekligen spännande att följa detta arbete och kul att få återuppliva denna gamla M-kampanj (som fick efterfrågat resultat).

10153287_745216738852588_22098218549081591_n

Gratis museibesök urholkar kulturen

Den 1 februari blev 18 statliga museer avgiftsfria till en kostnad av höjd skatt motsvarande 80 miljoner kronor. Som kulturentusiast är det dock svårt att uppbringa någon glädje för denna reform som tyvärr sänker och långsiktigt urholkar trovärdigheten i statens kulturutbud. Att 18 statliga museer, med många gånger högkvalitativ kulturell verksamhet, inte själva kan skapa ett utbud som lockar tillräckligt många besökare är ett underbetyg till verksamheten. Det är självkritik, inte fler bidrag, som behövs. 

Signalen till dessa museer är också att det nu går att smalna av kulturutbudet än mer för att kunna locka eliten på bekostnad av den breda massan då det inte finns någon konsekvens av färre besökare. Statens utökade bidrag kommer ju ändå. Argumentet om att demokratisera och tillgängliggöra kulturen faller också på sin egen orimlighet när nästan alla dessa avgiftsfria museer ligger i Stockholm.

På Lidingö går kultursatsningarna helt emot den rödgröna strategin. Där ska vi införa en avgift för att besöka kommunens kulturnatt och resurserna som kommer in ska gå till ungas kulturutveckling. Vi vill finansiera vår ungdomskultur genom att lidingöbor  upplever kvalitativ kultur på Lidingös kulturnatt – som de själva vill betala för. På statlig nivå tas pengarna från vanliga lönearbetare som kämpar med att få pengarna att räcka till för att avgiftsbefria Modernas nya Klee/Aguéli-utställning.

Det är fördelningspolitikens krassa realitet inom kulturen. Det är inte så att det saknas exempel när den fria marknaden klarat av att locka internationell kulturell glans till Sverige och Stockholm. Det räcker med ett besök på Fotografiska för att förstå att det är fullt genomförbart.

Dessa 80 miljoner kronorna kunde ha stannat i medborgarnas egna fickor och så kunde vi själva ha valt vilken kultur vi vill stödja – oavsett om det är Picasso eller Peps Persson.

 

Shekarabi och Alliansen stoppar regeringen – säkrar LOV

Eftersom att det inte finns en majoritet för att stoppa valfriheten inom primärvården är det inte heller stor dramatik att nu regeringen ger Reepalu ett tilläggsdirektiv om att lyfta ur delen om att stoppa privata vårdcentraler ur utredningen. Det blir alltså också i framtiden okej att starta och driva vårdcentraler i hela landet.

Det är den delen som sjukvårdsminister Wikström försökte snabblagstifta om för ett år sedan men där han och regeringen fick backa efter omfattande kritik från en inte oväsentlig instans, nämligen Lagrådet.

När civilminister Shekarabi tog över stafettpinnen i och med utredningsarbetet var vi flera som hoppades på mer parlamentarisk förhandlingsvilja och förståelse för patientens behov av egenmakt. Sannolikt är det det parlamentariska läget snarare än skiftet till ett patientperspektiv som drabbat regeringen, men likväl ett tacksamt valfrihetsbesked.

Nu är det viktigt att fortsätta på den inslagna vägen av att ge långsiktiga spelregler för alla som vill vara med och bidra i sjukvården. För min del får det gärna vara strikt kontrollerat och årliga effektiviseringskrav – bara det gäller för alla utövare oavsett ägarform. Då får också den gemensamt ägda vården en skjuts framåt och det gynnar verkligen alla.

Nytt förslag: Lidingö ska betalt för Kulturnatt

Ekonomin är kärv också på Lidingö men samtidigt vill vi i majoriteten på Lidingö freda kulturen från drabbas av minskade resurser.  Därför har Moderaterna, Kristdemokraterna och Lidingöpartiet i Kultur- och fritidsnämnden beslutat att testa en ny modell för att långsiktigt säkra resurserna till ungdomskultur på Lidingö.

 Modellen handlar om att öka de externa intäkterna till kulturen på Lidingö genom att ta en mindre summa betalt från Kulturveckans besökare, pengar som ska gå tillbaka till mer kultur för unga på ön. 

Gå på kultur och sponsra samtidigt ny kultur. 

Kulturnatten som blivit en kulturvecka är mycket professionell och är väldigt uppskattad hos Lidingöborna. Nu vill vi testa och se om besökarna kan tänka sig gå på kulturaktiviteter och samtidigt sponsra framtidens kultur på Lidingö. Det handlar om två tjugor eller en femtiolapp för att kunna uppleva 50 olika aktiviteter under en hel kulturvecka. 

Uppdraget till förvaltningen är att utreda och genomföra ett försök under 2016 års kulturvecka. Bland annat ska flera praktiska frågor lösas av förvaltningen som hur mycket det ska kosta och hur man ska ta betalt. Utgångspunkten är att summan inte ska hindra någon att besöka kulturen och ambitionen är att det i ett första skede ska ge 40 – 80 000 kronor extra till ungdomskultur på Lidingö.

Eftersom att stora resurser försvinner i utjämningsskatt till andra kommuner behöver vi tänka nytt. Vi är angelägna om att säkra att kulturen på Lidingö också framåt ska ha tillräckliga resurser. 

Förslagsvis kan vi kalla det för en Sagapeng efter vår uppskattade Sagateater på Lidingö.

Ifall denna Sagapeng kan ge ungdomskulturen en skjuts fram är vi från majoriteten väldigt glada. Med denna modell blir ett kulturbesök också en kulturinvestering.

Uppdraget i Kultur- och fritidsnämndens budget för 2016:

Kultur- och fritidsförvaltningen får i uppdrag att utreda och genomföra ett försök med att öka den externa intäktsfinansieringen i samband med Kulturveckan. De insamlade resurserna ska gå till ungdomskultur och för att ekonomiskt säkra initiativet. Utöver besöksavgifter tas en plan för att inkludera det lokala näringslivet i Kulturveckan.

MP:s reklamförbud ger färre SL-bussar

I dag river några ivriga miljöpartister ned interna applåder om den nya kulturpolitiken som nu ska utvecklas i Miljöpartiet. Allt och åt alla har sällan beskrivits bättre och det är verkligen en paradoxernas politik. Främst är det förslaget om att förbjuda reklam i kollektivtrafiken som är djupt problematiskt – särskilt ur ett miljöperspektiv och ett stockholmsperspektiv.

I en tid då Socialdemokraternas, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna går ihop och sänker finansieringen av kollektivtrafiken genom att rösta mot höjningen av SL-kortet dräneras redan trafikbudgeten. Något som – vi som använder bussarna på Lidingö – också har fått erfara. Skulle MP:s politiska linje vinna här skulle ytterligare bussar i länet behöva ställas för vi ska slippa titta på reklamen i bussen.

Det går också att, utöver moraliskt och politiskt, också logiskt ifrågasätta reklamförbudet. Min egen upplevelse är att alla ändå sitter och läser Metro eller sitter och stirrar i sina mobiltelefoner. Då drabbas vi ju alla av reklamen. Då går reklamintäkterna till KappAhl eller Elgiganten istället för kollektivtrafiken.

Det borde ju vara rimligare för en framåtlutad miljöpartistisk ideolog att förbjuda den hemska kapitalismen där den drabbar oss men utan att ge oss en bättre och mer hållbart samhälle? Rimligtvis måste reklamintäkterna i kollektivtrafiken öka snarare än minska.

Om bussarna var stripade som i andra länder – hur många fler bussar kunde rulla i länet då?

Vården behöver reformer istället för rekryteringsfilmer

Helsingborgs kommun vill få fler unga att söka till vård och omsorgsyrken och i en rekryteringskampanj låter de en humorgrupp göra en skojfrisk musikvideo om hur viktiga vård och omsorgspersonalen är. Tyvärr faller det platt. Istället för Youtubeinsatser behövs reformer som långsiktigt säkrar återväxten av medarbetare i sjukvården.

Det är inte kosmetika som måste till utan förändrade arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter hos medarbetarna som återkommer som drivkrafter. Unga är som bekant inte varken obegåvade eller utan sökmotormöjligheter och vårdsektorn har omvärldsbeskrivningen mot sig. De enskilda insändarna om hjältarna på avdelning 44 står sig tyvärr slätt mot de domedagsprofetior som präglar vårddebatten.

Den negativa bilden av vården är det enskilt största hindret för utvecklingen av vården i dag. Istället för att göra det som fungerar för alla andra branscher och erbjuda skälig ersättning, utvecklingsmöjligheter och arbetsuppgifter som motsvarar utbildningsnivån producerar vi musikfilmer och andra PR-projekt. Men det kommer aldrig hända så långe våra viktigaste medarbetare är fast i dagens monopolstruktur.

Sjukvårdens medarbetare behöver riktiga möjligheter att ställa krav på sin landstingsarbetsgivare. Med utökad konkurrens inom sjukvården skulle villkoren för dessa mycket eftertraktade medarbetarna förbättras och fler söka sig till sjukvårdssektorn.

När Stockholms läns landsting benchmarkade SÖS, Danderyds sjukhus och St Görans akutsjukhus visade sig att St Görans akutsjukhus har nöjdast medarbetare, störst lönekostnad per medarbetare och lägst kostnad för att producera vård. Sjukhuset beskrivs också som ”..det mest effektiva sjukhuset i denna jämförelse”.

Det som skiljer det sjukhuset från de andra är att deras ägare inte är politiker.

Det verkar vara ju vara något som alla rekryteringsansvariga borde prata med sina politiker om.

Sjukhusstyrelserna klarar sig alltid

Återigen rapporteras det om alldeles för långa väntetider på akutmottagningarna och fortsatt är det bristen på bemanningen som målas upp som huvudproblem. Det är sant att stora delar av sjukvården i Stockholms län är underförsörjda på sjuksköterskor och att det drabbar produktiviteten på sjukhusen. Men det är inte hela svaret.

Vems är felet?

Förenklat ser modellen ut så här: Färre sjuksköterskor leder till att det inte går att bemanna vårdplatserna på akutsjukhusen, vilket leder till att vårdgivarna inte kan vårda patienterna. Vilket i sin tur gör att de förlorar ersättning från landstinget eftersom att ersättning betalas för genomförd vård – inte per patient i sjukhuset. Den lägre ersättningen ger vårdgivaren sämre möjligheter att ge tillräckligt höga löner till nya sjuksköterskor ochså att de redan existerande stannar kvar. Cirkeln sluts när patienterna inte kan behandlas eftersom det saknas sjuksköterskor.

Så länge regeringen utbildar för få nyckelkompetenser kommer kostnaderna för löner att öka och sjukvården drabbas. Märk väl, det är alltså inte sjuksköterskornas lönekrav som ställer till det utan det är regeringens tröghet i beslut och brist på långsiktighet. 

Där behövs en snabbfotad regering som öppnar upp och bygger ut sjuksköterskeutbildningar i Stockholms län. Alliansregeringen gjorde visserligen några insatser på att bygga ut sjuksköterskeutbildningen, om än försent. Dessa utbildningar måste fördjupas och säkras i just Stockholmsområdet eftersom att det inte är ovanligt att sjuksköterskor stannar kvar och börjar arbeta i det området de utbildas i.

Investera i ledarskap (som alla andra branscher)

Men det finns också en annan elefant i rummet som är minst lika avgörande för att klara av att använda sjukvårdens otroligt kostsamma infrastruktur på ett effektivt sätt. Det är sjukvårdens management och den kulturen som sitter i väggarna. Att det ofta krävs att man ska vara läkare för att vara chef och organisera arbetet är i grunden absurt, inte för att läkare är sämre än andra utan för att de inte nödvändigtvis är bättre än andra yrkeskategorier på ledarskap.

Satsa istället på ett ledarskapsspår inom sjukvårdsutbildningarna och det kan gälla för både sjuksköterskorna och läkarna. I dag är det suboptimalt utformade arbetssätt på de största sjukhusen och sämst är det sannolikt på landstingens egna sjukhus. Utmaningarna är olika på olika sjukhus men ändå insisterar sjukvårdshuvudmännen (landsting och regioner) att vilja införa ett och samma styrsystem för sjukhusen.

Ställ sjukhusstyrelsen till svars

Det skulle vara väsentligt mer intressant att ge varje akutsjukhus större eget mandat att förändra och styra sin egen verksamhet men att komplettera det med utökat ansvarstagande också när det inte går så bra. Det skulle inte gå att genomföra i dag eftersom det är landstingspolitikerna som ställs till svars för när en enskild patient inte fått det som hon var berättigad till. Det kanske eller kanske inte är rätt men då är det också rimligt att politikerna har insyn och verktyg att förändra verksamheten.

Våra politiker är skickliga politiker och sjukvårdsadministrationen är bra administratörer men det som behövs är förändring i verksamheten och då är det chefer i linjeorganisationen med eget mandat och ansvar som har kapacitet att genomföra förändringarna. Men så länge ansvarsutkrävandet är förskjuten till politikerna så kommer också politikerna att pilla i verksamheten med hjälp av styrsystem och ersättningsförändringar.

I en bättre landstingsvärld skulle sjukhuschefen ta större plats för att förklara och försvara besluten i verksamheten och ifall detta inte skulle vara tillräckligt är det sjukhusstyrelsen som bör ta ansvar. Vi betalar nu landstingsägda sjukhusen för att ha kvalificerade styrelser men inte får dem att ta ansvar för verksamheten när det inte går som det är planerat.

Samtidigt finns det givetvis många fall där ansvaret ligger på den politiska ledningen och då ska givetvis kameran riktas mot ansvarig politiker. Men genom att ge sjukhusen ett större ansvar för sina verksamheter kommer de också kunna, våga och vilja genomföra större förändringar.

Störst effekt får man sannolikt också om de inte var ägda av landstinget utan kunde äga sig själva och likt den privatägda men offentligt finansierade St Görans akutsjukhus genomföra förändringar i väsentligt snabbare takt än de landstingsdito. De tankarna får jag utveckla vid ett senare tillfälle.

Allt gott!